elviraslife

Nu har jag äntligen lite tid över så jag kan sätta mig ner och skriva ett långt och halvseriöst inlägg.
Det har varit så mycket nu i veckan så har knappt hunnit med mig själv och ännu mindre sitta vid datorn och inte göra något alls.

Det var meningen att jag skulle åka till Göteborg nu i helgen och träffa pappa. Men han ringde i onsdags och sa att han har ett stort "fall" som han jobbar med, så han kunde inte komma loss. (Precis som alltid)
Men så sa han att han var glad över att vi hade hunnit träffas så mycket under hösten osv.
Jag håller inte med. Visst jag fick följa med till Japan och jag var i Göteborg ett par gånger men för mig är det inte tillräckligt. När vi var i Japan var han dessutom på konferanser hela tiden (Ja, det var en "affärsresa" så jag ska inte klaga, han var ju där i jobbet)
Jaja, nog om det.

Har tänkt så mycket på Eddie på sistone,ibland "glömmer" jag bort att tänka på honom och jag får så dåligt samvete. Tänker på hur det hade varit om han fortfarande hade varit hos oss, hade han suttit brevid mig just nu och skrattat tillsammans med mig? Hade han varit den samma som han var då? Jag träffade en av hans gamla barndomskompis ,Filip. på stan nu i veckan, kanske det är därför att jag har tänkt så mycket. Filip gav mig en stor kram och berättade att han nyligen varit vid Eddies grav.
Mötet med Filip fick mig att tänka på alla de bus de hittade på med mig när jag var liten. Eddie höll i mig och Filip kittlade mig tills jag håll på att spricka av skratt. Alla de gånger de kom över och spelade spel, hur vi spelade RISK in på sena nätter. Alla visste vem Eddie var, alla tyckte om honom för han spred en sådan glädje runt sig. Hade alltid ett leende på läpparna. Han var genom snäll, det fanns inget ont i honom.
Hur kan det vara möjligt att en sådan underbar människa ens får lämna livet? Han hade en sådan livsglädje. 
 Jag kommer ihåg att jag tänkte att "Varför kunde inte någon som inte uppskattade livet dö istället för Eddie"  Han älskade ju att leva och han var så stolt över Liam men han hann bara få känna honom i 9 dagar.

Jag minns den där dagen i april, allt var precis som vanligt men jag var extra glad...glad över att Liam hade kommit till oss. Han var 9 dagar gammal då, så liten och oskyldig. Att glädjen skulle övergå till en sådan extrem sorg fanns inte i tankarna. Man kan inte föreställa sig att någon av de man älskar som mest försvinner så plötsligt.  

Jag minns att jag vaknade av att  telefonen ringde och att det är Monica som svarar. De pratar länge, men här hos oss är det inge ovanligt så jag reagerade inte på det först. Jag somnar om igen, klockan var runt 10 på morgonen den 23/4 2005. Eftersom att det  var lördag sov jag länge, gick inte upp förän strax innan 12. Monica och Claes satt i köket och bara tittade på varandra. Det kändes som att något var fel men jag frågade ingenting. Monica sa att hon kunde göra i ordning frukost åt mig om jag satte mig ner vid bordet, för de hade något att berätta.
Jag kommer ihåg att jag tänkte " Måste jag flytta härifrån?"  Jag fick min frukost och Monica och Clase satt mittemot mig och tittade på mig, jag såg hur både två började gråta. Jag förstod ingenting. 
Till slut lyckades Clase få ut  "Det är din bror....det är Eddie"  jag förstod fortfarande inget alls. Monica grät då så hysteriskt att jag nästan fattade, men jag vågade inte säga det rakt ut och tillslut kom det. "Eddie är död, han dog" Jag minns det hela så otroligt tydligt att jag ibland tror att det är en film jag sett om och om igen.  Jag började att stört gråta och kunde inte sluta de närmsta timmarna.  Tårarna kunde inte ta slut, de bara forsade ner.  Vi åkte till sjukhuset, där alla i familjen var samlade. Vi skulle få se Eddie. De hade gjort i "ordning" honom så fint, det såg precis ut som att han sov.  Jag ville bara hålla honom, krama honom... jag har inga ord för hur jag kände den sista gången jag fick se min älskade storebror. 
Jag hade så svårt för att acceptera att han var död. jag kunde inte titta i varken mamma eller pappa i ögonen på flera veckor. Sorgen var som tydligast där.  Jag tog mig till olycksplatsen, där han fått sladd med bilen, flera gånger i veckan jag bara satt där, det var så mycket blommor, brev, nallar...
Begravnigen då? Den var så vacker, det var så mycket folk, människor som jag aldrig sett men som Eddie på något sätt berört.
Danny och Pappa och Eddies vänner Filip och Alice höll tal.  De var så vackert.

Jag saknar honom så mycket!  Älskade Eddie!  I år skulle han ha fyllt 24.  You are so much more then a memory!